Min akilleshäl är min röst. Sänks mitt immunförsvar, som nu när jag blivit förkyld, är det rösten som sticker först.
Ruben är 10 månader och har som de flesta tiomånaders hundar, inte enbart, uppmärksamheten på sin matte. Den är väl snarare på det mesta runt omkring hans matte. Så till en början undrade jag hur det nu skulle gå, när jag inte hade någon röst att påverka honom med.
Inte så tokigt alls har det visat sig. Plötsligt är det uppenbart att jag styr honom med så väldigt mycket mer än rösten. Vi glömmer av vårt kroppsspråk och är inte medvetna om att vi ständigt gör vissa gester samtidigt som vi säger en viss sak. Så nu har jag upptäckt att jag lätt fångar hans uppmärksamhet med med en låg vissling. Ber jag honom att gå här, sitta där, dvs. att jag pekar åt honom, förtydligar jag det genom att knäppa med långfinger och tumnagel (jag kan inte knäppa med fingrarna).
På grund av mitt röstlös tillstånd har ljud -utan stämband- nyttjats mycket. För att få honom att hålla kontakt med mig i t.ex. ett hundmöte säger jag pssst. För att få honom att stanna kvar hos mig upprepar jag bokstäverna S och T. (Behövs ingen röst för de bokstäverna.)
Så nu kan jag konstatera, det i och för sig rätt uppenbara, att kommunikationen med hunden inte har blivit särskilt lidande av att jag inte har någon röst. Däremot får jag snart lappsjuka av att inte kunna prata med andra människor!